Det var du

Allmänt, Min åsikt / Permalink / 0
 
För det var så, varenda liten gång, så var det du. Det spelade ingen roll var jag befann mej, vem jag var med eller vad jag gjorde, tankarna försvann inte, om så för en minut. Tänk vilken panik man kunde få, både i kropp och hjärta. Tänk hur nervös men samtidigt hur skärrande det kunde vara för varenda liten artär i kroppen. Två människor från två olika länder, med två olika bakgrunder och två olika liv. Det var så underligt och det är det fortfarande. En sådan liten och ung flicka, med så lite kunskap om livet och som var så omedveten om vad som skulle hända härnäst men som samtidigt hade så jävla stark grund att stå på efter vad hon formats till efter alla tidigare tuffa månader. 
 
Jag hade ingen aning om det då, hur påverkad, besatt och beroende jag skulle bli. Hur fruktansvärt glad, sprudlande och pirrig jag skulle bli. Inte heller hur nedtryckt, förstörd och så kraftigt krossad jag skulle bli. Hur en människa kan sätta så fruktansvärt djupa spår i en annan människas liv hade jag ingen aning om tidigare, men någon gång ska man väl lära sig och bli den första gången? Så blev det iallafall i mitt fall.
 
November 2009, så liten och oskuldsfull jag var, men samtidigt inte. Rebell, kämpe, för jävlig tonåring. Varför ville du av alla vara med mig? Vad såg du i mig som du inte såg i någon annan? Varför valde du att stanna hos mig? Varför lät du mig falla för att sedan ta farväl? Varför lämnade du mig kvar? Hur kunde du förstöra mig så kraftigt utan att ta ansvar över dina tidigare handlingar? Hur kunde du stå ut med dig själv när du visste hur du gjort mig så jävla illa? Hur kunde du vara så stark medans jag höll på att gå under här "hemma"? Så många frågor, så få svar. 
 
Det spelar ingen roll hur många dagar, timmar eller år det går, som jag då hade räkningen på, de spåren kommer aldrig tas ifrån oss. En ungdomskärlek försvinner aldrig. Det spelar ingen roll om kontakten finns kvar, om den inte gör det, eller om man ser varandra ibland eller om man inte setts sen dess. Hur kärleken kan bli så stark som när man blir kär sin första gång, det är konstigt, och det har inte hänt mig sedan dess. Men ibland undrar jag om det var jag som oerfaren, som kände mig bekräftad och älskad första gången, som gjorde att jag tog allt så mycket hårdare än om det hänt i dagens läge när man "lärt sig" lite mer? Kanske, kanske inte. Ibland tror jag på det, men oftast inte. 
 
Han är kvar. Jag är kvar. Det spelar ingen roll hur snabbt eller långsamt tiden tickar, ingen försvann, även om vi blockade i månader, även om vi stred och krigade för att fixa det. För att försöka komma över, för att försöka glömma, förlåta och sluta känna så fruktansvärt mycket som var så otroligt jävla jobbigt. För att slippa bli påmind om stunder vi pratade, skrattade, kände närhet. För att glömma alla minnen, för att sudda ut alla stunder som fastnade i hjärnan och hjärtat. 
 
Som sagt - dagar eller år, det ligger alltid kvar. I min blogg, i Ljungby, i mitt rum... i våra hjärtan. Tack för att du är kvar. Kan knappt förstå det, från de skitungar vi var med noll perspektiv på livet, så står vi här nu, fortfarande, utan att någon gick därifrån. Skadat, sjukt, förvirrande men kanske menat, att det ska vara så. Vad vet jag?
 
Till top