Gå vidare? Släppa han? Hell no. Så många som försöker intala mig att göra det, men aldrig. Jag vägrar. Han verkar med tänka som mig. Jag vet att mina vänner bara vill mitt bästa, jag vet det. Men jag hör saker som får mig att hoppas, att kämpa vidare och får mig att tro på att han kommer hem snart. Känns som att jag kan vänta på han i en hel evighet. Säger till han varje dag - "Det är dej jag ska vara med. Fan ta alla andra. Det är du eller ingen." Det är så. Ingen annan kille ska sätta sin fot i mitt rum. Ingen annan ska skaka hand med mina föräldrar. Ingen annan ska jag presentera som min kärlek. Ingen annan ska ligga i min säng eller kyssa mig. Så fan heller. Jag tänker vänta för jag vet att jag älskar han och tvärtom.
Att jag klarat mej såhär långt är ingenting förvånande för er del, inte min heller egentligen. Det som förvånar mej är bara att jag mått såhär dåligt under dessa snart 7 veckor och all den kärlek vi endå byggde upp. Till en början trodde jag allting var en lek. Det var en lek, jag vet det. Men det växte allt mer eftersom. Tiden byggde upp kärlek, en kärlek som jag inte kallar annat än äkta. Tyck vafan ni vill. Ni vet inte. För ni har inte varit med om vår kärlek. Om någon vecka är det ett
halvår/6månader och jag kan fortfarande inte minnas hur jag var utan dej. Hur mitt liv såg ut eller vad jag höll på med.
Minns du när du stod på bananbron och väntade på mig den kvällen någon dag innan min födelsedag i november :)? Det kändes som en date då, haha. Gick båda två längst ån. Direkt när jag hade gått ifrån dej den kvällen för att återvända hem så skrev du så fort jag var hemma för att se så inget hänt mej. Du var bra redan då i mina ögon. Kände på mig att det var något som fick mig att bli nyfiken på dig. Vi fortsatte träffas ute och dolde det för att inget skulle komma ut i "onödan" om det endå inte skulle bli något av
oss. Men vi fortsatte träffas, oftare och oftare. Du åkte till Norge i tre veckor över jullovet och första veckan gick bra, vi fortsatte snacka som vanligt på msn. Men dem två sista veckorna krashades. Trodde det var över då men så skrev du igen, när skolan började. Såg dej i skolan och jag blev så jäkla glad. Hade inte sett dej på 3 veckor och det var endå mycket då. Efter det var det liksom..
vi? För efter det byggde vi verkligen upp allting efter den grund vi fått. Du tog steget att komma hem hit första gången (efter att jag tjatat på dej så du slutligen vågade, haha), du hämtade upp mig en lördagskväll och vi åkte på
parmiddag med Stina och Arthur. Vi hade ett äventyr mitt i allt som fick mina föräldrar att bli besvikna på oss. Haha, okej detdär ska vi inte ens snacka om, eller hur ? :P
*Tears from my eyes....*
Jag älskar dig Lirim. Minst lika mycket som då och tiden utan dej är dubbelt så lång som senast. Inte utan dej, men när du inte finns här. Verkar inte som om någon av oss kan fortsätta utan den andra och det vill jag inte heller. Jag vill vara med dej. Mer än något annat. Svär. Så många gånger jag försökt gå vidare men jag klarar det inte. Det går inte. Det är DU som får mig att må bra och det är DU som är min kärlek. Allt annat kan dra. All annan kärlek, för det finns ingen sådan utan dej.
Min mamma berättade för mig för ett tag sen, om en kille hon träffade när hon var i min ålder. Dem förlovade sig och var tillsammans ett bra tag. Men så lämnade han henne en dag av ett själ. Efter två år gick hon vidare och träffade pappa. Skaffade sig ett boende och slutligen kom min syster till världen. Strax efter även jag. Så en dag ringde telefonen och mamma svarade. "Hej, jag hade vägarna förbi Ljungby. Är du hemma? Har du lust att ses en stund?". Det var han.. Han hade dykit upp igen efter dessa år och visste inte alls att mamma skaffat sig familj och barn. To late. Men det är inte det att jag tänker skaffa någon ny. Nej, utan jag känner på mig, att även om vi snackar på msn varje dag och jag hade vetat om ifall han skulle hem snart, så kommer han tillbaka en vacker dag..
Lägga på sminket
Right in the shower
