Jag kommer aldrig påstå att jag glömt eller att jag inte minns. Klart jag gör? Jag kommer aldrig glömma. Minnen raderas aldrig, så varför skulle våra vara ett undantag? Jag har bara med tiden insett att jag kanske inte alltid mådde så BRA som jag verkligen trodde. Menar inte att jag trodde tvärtom, långt ifrån. Men det fanns så mycket hinder ivägen för oss båda som förstörde så mycket. Förstörde för oss själva och för varann. Att du var min klippa, det nekar jag inte. Du var mitt berg som jag utnyttjade så fort nåt litet, minsta lilla, ställdes emot mej. Jag blev livrädd direkt och lät dig rädda mej. Så var det varje gång, för jag tog för givet att jag inte behövde göra detta själva. Du fightades ju alltid med mej, om jag skulle falla bakåt. Du tog emot mej varje gång och på så sätt blev du alldelles för mycket i mitt liv. Det var varken nyttigt för dig eller mej. Jag har sett det nu med tiden. Under demma två veckorna som jag levt utan ett ord från dej och tvärtom, så har förstått att livet inte fungerar på det sätt som jag trodde. Under demma veckorna så har jag tvingats till att leva ensam (ensam och ensam.. självständigt utan någon som tar emot mej så fort jag ber om det pga rädsla) och möta mina rädslor och svagheter utan att vika undan. Trots att jag vägrade inse annat än att jag skulle brista samman och falla tretusen meter under jorden, så klarade jag av det. Jag tampades med det som kom emot mej, jag mötte det med mening för att tvingas kämpa emot det och på så sätt bygga upp mej till den styrka jag var och hade innan.
Idag mår jag bra. Dem första dagarna var jag rädd att kollappsa helt, förberedde mej för det varje dag. Väntade in det för jag var helt säker på att det skulle komma. Men det har gått 14 dagar nu och inget har hänt. Kanske tog jag smällen en gång innan? Eller så insåg jag helt enkelt på ett så snabbt och bra sätt att vi båda förtjänade någon annan och att vi försökt alldelles för många gånger. Vi var inte dem som var menade för varandra trots att vi vägrade tro annat ett tag. Din familj, din släkt och allt.. jag kommer aldrig glömma. Du lät mej vara med om så mycket fint och jag fick möta så mycket jag aldrig upplevt innan och jag kommer alltid minnas. Jag är inte arg, jag kan inte vara det längre. Saker slutade inte rätt, eller bra, men jag tänker inte lägga ner någon tid på att vara arg.. eller ens besviken. Det är såhär det är. Du kommer alltid vara den bästa i mina ögon. Allt du gjort för mej, dem gånger du lyssnat, alla gånger du torkat mina tårar och hållt om mej tills jag blivit lugn och känt all trygghet jag kan få, alla gånger du räddade mej från stunder jag bara ville bort..
du var min bästa vän och jag ler nu.. jag glömmer dig aldrig,
ta hand om dej.
