Jag kan inte annat än att stanna kvar. Jag kan inte bara blåsa bort alla minnen som uppstått under dessa 1.5 åren som vi träffats. I just cant och jag tänker inte heller. Det är inte det att jag inte kan leva utan dej, för det kan jag. Men allt handlar om att jag inte vill.
Dem gånger du får mej glad så kan jag inte annat än att skratta. Gångerna du håller om mig framför dem, så kan jag bara le stolt för mig själv och jag kan inte annat än att sakna dej när du inte är med mej.
Saker som jag lämnat på marken, var inte menade att ligga där. Du plockade upp allt och gav det tillbaka till mig. Det stannar där. För du är lugnet i mej och jag trodde aldrig att vi skulle gå från botten och enda upp till ett blad där vi var som nykära.
Ajdin Mlivic, jag älskar dig. Nu, då och framöver. 