H. Wetterqvist

Frihet och lite ångest på samma gång. Varför skriver jag bada demma stunderna? Fan, vissa dagar känner man verkligen ångest.. över inte ett skit egentligen, därför blir man ännu mer skrämd när man inte vet varför. Jag vet att det är omgångar bara, idag, men förmodligen är det borta på måndag. Kan även vara för att jag vet att jag har 20 timmars jobb framför mej i helgen då mina vänner är lediga; negativa med att jobba inom vården, man får jobba helger, men kan vara rätt skönt med en vit helg för en gångs skull. Båda jag, Becca och Denice har ju rykt på att bli sjuka, undra varför? Haha, aja, ett bevis på att vi lever rejält iallafall och inte småmesar. Vi lever en gång och en sjukdom som halsfluss, förkylning, virus osv går över!

 

Jag har sån frihet runt omkring mej och i mej endå som jag älskar och det pirrar i mig så fort jag tänker på vilka äventyr jag kan ta del av exakt när jag vill. Så fort jag har en ledig dag kan jag dra, från Ljungbys gränser och även om jag inte hamnar långt iväg så tar jag den chansen jag kan för att göra något nytt, skapa minnen.

 

Som inatt; jag och Amanda, som jag lyckosamt nog kommit sååå mycket närmre på senaste, hamnade i skogarna i en annan stad, vid vattnet under stjärnklar himmel med halvmånen ovanför oss med bra sällskap. Hur låter inte det liksom? Nya minnen varje dag och jag gör vad jag kan för att skapa dem även om dem inte är stora. Snart är maj här ochc förmodligen finare väder, vi har en hel resa framför oss och varje dag vill jag leva fullt ut även om det inte är det lättaste. Jag möts varje dag av nya spännande människor med olika egenskapet och personligheter och jag får inte nog. Detta ger mej energi och trots ångesten som ibland dyker upp, så är FAN detta min tid i livet. NU NU NU!

 

 

Jag hittade en sak som jag själv blev chockad över nyss. Jag har alltid varit förhållandetjejen, eller det har jag iallafall sett mig själv som under alla år som gått. Har alltid känt behov av en annan människa och mitt senaste förhållande var det seriösaste av dem alla. Bilden ovan bevisar rätt bra varför det tog slut , en av anledningarna. Iskall brud? Jag var sönder och fick alldelles för mycket kärlek än jag nånsin kunnat be om och det blev för mycket för mej så stack väl ut taggarna eller nåt.

 

Då kunde jag aldrig se mej som ensam och nu kan jag inte se mej själv i förhållande. Hur skulle det vara att leva med en annan människa igen och plötsligt få en masas krav emot sej och att aldrig mer kunna göra exakt vad man känner för? Nu kan jag göra exakt vad jag vill när jag vill och den friheten är så jävla underbar! Visst var det så himla mysig att bli en  virrpana av all kärlek och gosa in sig i pojkens mysiga hoodies, lukta på hans parfymer och mysa ner sig i hans täcken tillsammans med honom. Men jag vet inte, jag är så pass hel idag att jag utan tvekan kan säga att jag inte vill förstöra det med någon. Jävlar vad negg jag låter, men innan sommaren tänker jag inte ens ge det en chans att börja träffa någon. I sommar ska det bli min och mina vännerns sommar, jag ska leva som aldrig förr. FÖrra sommaren var jag ju ett vrak, som rasade i vikt och som söp så fort tillfället kom, haha. Dethär årets sommar ska fan bli bäst, med eller utan kärlek från nån dum pojke! :D

Detta inlägget skriver jag med glädje. Med en sådan lättnad på hjärtat att jag både vill skratta och gråta. Jag är ingen lätt människa alltid att handskas med, komplicerad, eländig, envis, rädd och tänker alldelles för mycket många gånger och dssutom känslig som fan, så jag förstår många gånger att jag kan ställa till det, för mej själv mer än andra egentligen. Men jag är så otroligt rädd för att bli sårad så jag har bara blivit sådan. Men jag har fått tillbaka mer och mer, sakta men säkert, av människor jag kunnat göra mer för än någon annan, människor som en gång betytt himmeln för mej.Det är få människor som verkligen tar en sådan stor del i mitt hjärta, förutom familjen så har det väl varit tre stycken allt som allt. Jag jag verkligen kunnat räkna med dag som natt, på riktigt. Inte sådana som bara finns halvt, eller som lyssnar och stöttar när det passar dem. Utan som verkligen krigat och visat att dem BRYTT sig. Jag vågar inte ta saker för givet mer, vågar inte hoppas på för mycket. Blir bara så glad, att veta att jag betyder något tillbaka för dem, fortfarande.

 

Så mycket som snurrar i skallen att jag inte ens vet vad jag ska börja med. Fingrarna var sugna på att få ner lite här i bloggen och jag vill börja med att jag själv inte kan förstå att jag snart är vuxen. Fan. Det skrämmer mej så in i helvete bara av att skriva det. Hanna Wetterqvist, ung kvinna och inte längre en tonåring. Nej, det går inte.

 

Nyss lekte jag i skogarna med Amanda och byggde kojor, bråkade över vem som skulle få ha den bruna barbiedockan och hade redskapsgympa tillsammans. Det känns som igår som vi brydde oss mer om vårt utseende än själva fotbollen på träningarna och hur vi sedan badade från bryggan vid ån och dansade när vi flertal gånger upptäckte vi hade publik. Minns så jävla tydligt dessa galna fyllor vi hade vid 14års åldern när vi sprang runt i knästrumpor och 9cmklackar som vi då tyckte var höga, blev fulla på whiskey som vi delade 12 brudar på och hur vi alltid rev sönder våra benfärgade strumpbyxor och spydde ner löshåren och det blev ränder i våra söndersminkade ansikten av tårarna av spyandet. Hur vi åkte till Balders på galna bussresor och lärde känna Växjö och Älmhultsbor som blev våra nya festställen framöver. Hur man alltid ljög ihop lögner så man inte skulle bli avslöjad av föräldrarna och hur rädd man var när snuten kom i närheten och tog oss alla gånger. Eller de gånger vi blivit hämtade av våra föräldrar för vi vart för fulla och ångesten över besvikelsen man såg i sina föräldrars ansikten. Jävlar vad vi vart med om och fyfan vad vi levt livet som ungdom till fullo!

 

Den "rebell" man vart och alla rykten som legat en i ryggen så pass lång tid och alla dessa skvallerbloggar som skrev om en. Allt man hittade på google då man googlade sitt namn och alla människor som kollade snett, snackade massa jävla skit och högg en i ryggen. Alla fega as som inte stod upp för sig själva utan hängde på andra medans andra stod starka ensamma. De gånger man inte såg andra utvägar än att skada sig själv och synen på livet inte var annat än svart och tomt som fan. Ingen som fattade, ingen som visste. Fonky Fresh, Shorty, Sofijah, Anton&Affe och RMK som gjorde ens dagar och nätter.

 

Och denna kärlek man aldrig blivit klok på trots alla gånger man trott man "lärt sig" hur den fungerar fastän det aldrig är densama och man alltid blivit sårad på något sätt och man efter varje brustet hjärta sagt "fuck kärlek, aldrig mer!". Men hur man sedan fallit dit igen och efter varje gång det hänt har det gjort mer och mer ont ju äldre och seriösare förhållandena blivit. Hur mycket erfarenhet man fått med sig och man med åren blickat bakåt och sett vilket trög snorunge till tjej man varit och hur mycket man upptäckt och lekt i sina dar. Och hur många gånger man tappat andan av smärtan som kommit så plötsligt eller varit i perioder och man tänkt tusen gånger "jag orkar inte mer" utan att våga ta steget och dra.

 

Under alla dessa år har jag lärt mig så jävla mycket men samtidigt vet jag så lite av allt som ligger framför mig. Men på hela denna vägen hitils har jag förlorat så sjukt mycket men samt vunnit så mycket mer. Jag har förlorat bästa vänner som varit världen för mig men som brutit pga sina anledningar som jag inte längre kan styra över. Som jag önskat jag kunnat men som inte längre ligger i mina händer och som jag vet jag KUNNAT göra bra om jag så fått chnansen men som jag helt ärligt inte lägger ner mer tid på då jag försökt mitt. Vill dem inte se att jag är densamma så är det inget mer från min sida. Nej. Jag har också förlorat kärlekar som gett mig allt och lite till, som kysst mig så jag fått gåshud och som satt feta, djupa jävla spår i mitt liv och fått mig att spy av smärta, att skada mig själv och att gråta mig till sömns så ögonen vart svullna och rödspränga mornarna efter. Men jag har inte förlorat människor från hjärtat, utan från jorden också. Att hantera det har nog varit det svåraste. Att förlora den så grovt att den inte ens finns tillgänglig eller i samma värld som en själv längre, det går ju inte ens att förstå. Där finns det bara en sak att göra - acceptera. Att lära sig att leva med trots den ständiga saknaden som ligger kvar.

 

Jag är mig själv och ingen annan och trots dem gånger jag sårat, svikit och bedragit andra så har jag gjort så mycket mer guldvärda saker för andra att jag idag är så jävla stolt för den jag är idag. Jag hjälper gamla mäniskor dagligen och ger dem ett hopp i vardagen och något som inte betyder så mycket för mig vad det gäller hjälp, betyder så mycket mer för dem. Jag har en vänkrets som är jord och himmel för mig och en familj jag kunnat dö för. Jag älskar mitt liv trots eländen som dyker upp ibland. Men hey - det är dem stunderna som gör dem bra stunderna guldvärda. Tänk på det!

 

Oj, vad ledsen jag har varit. Jag har varit så otroligt knäckt och nerbruten att jag själv inte trodde det var möjligt. Det jag minns utav alltihop är dock en annan femma.. saker som knäcker mej på mitten och tar mej sönder och samman, behåller jag inte i huvudet. Det har satt sig i en liten del av mig bara, som jag plockar fram så fort det dyker upp känslor eller riskerar att göra. Hur man kan vara så sjukt kär jag var i en person är nog.. otroligt. Jag hade aldrig känt så eller har känt sen dess, det kan jag erkänna idag. Då trodde jag att det bara var tillfälligt, att jag sikulle känna mer och starkare framöver.. i nästa förhållande. Men det gjorde jag aldrig. Nu kommer sanningen fram och den kanske svider, fast å andra sidan, jag är så otorligt lycklig och glad över att jag tagit mig ur allt som bröt ner mig då. Jag minns små bitar av hur jag mådde.. att jag kunde gå in till pappa och bara stirra på han samtidigt som tårarna började rinna, eller hur tyst jag var vid måltiderna när vi åt och hur mamma en gång fick ur sej "Asså Hanna varför säger du aldrig någonting?" och lät irriterad. Dem försod ju inte.. hur jävla kär och hur sjukt kasst jag mådde. Istället för att bygga upp alla dessa delar igen som låg framför mej, så gav jag istället upp så fort jag såg på det. Hur skulle jag få ihop mej själv igen och få mig att funka? Allt jag hade i tankarna var hur stor del jag förlorat av mig själv och att jag vägrade inse att jag faktiskt skulle klara mig utan honom. Jag ville inte.

 

Låg kvar där skitlänge minns jag. Klättrade sakta, men så fort hans namn dök upp i bokstäver eller ur munnar så tappade jag fästet och föll ner igen. Fattade inte så hur det kunde vara så svårt, men jag förstår idag när jag blickar bakåt. Även om alltihop drog sönder mej som fan, så vägrade jag ge upp, jag slutade aldrig hålla huvudet uppe för jag trodde så jävla hårt på att han skullekomma hem, tillbaka till mej igen. Hade jag istället ställt mig in på att det inte var lönt att vänta, och ge det hela 6 månader av mitt liv, så hade jag gått vidare så mycket snabbare. Utan dessa tårar, utan all magont och smärta i bröstet.. Fan vad kär jag var.. trots att det gav mej en sådan smärta så önskar jag att jag en dag får känna så starkt för någon igen, även om det är farligt..

 

Idag har jag kontakt med honom fortfarnde. Han betyder så mycket för mig även om han gjrode som han gjorde, och även om jag svek han när jag blev tillsammans med hans vän. På samma sätt som jag svek mitt andra ex pga honom. Idag stöttar han mig så fort jag viker mig pga något, han lyssnar så fort jag hör av mig och efter all skit som hänt, så finns vi fortfarande i varandras liv. Den enda av dem alla jag har kvar, men det är jag så jävla glad över. Så stor plats den killen tog/har i mitt liv än idag, så vill jag inget annat än ha kvar honom där han är. Han tog hand om mig en gång i tiden, och han tog mitt hjärta så hårt och han skyddade mig. Visst lever vi båda idag ett annat liv och vi bor fortfarande inte i samma land, vi har mognat idag.. men trots det, så kan jag inte annat än att vara stoolt som har kvar han i mitt liv. Hör och häpna, sanningen it is!

 

 

Fan. Varför är kroppen uppbyggd på känslor? Kött, blod, ben och känslor. Varför ska man känna? Vore det inte bättre att slippa det? För jag menar, vem vill endå känna något annat än glädje? All smärta, rädsla och oro.. den önskar jag man kunde plocka bort fullkomligt från människans system. Många gånger hatar jag mig själv för att jag blivit en feg människa. Feg för att känna, feg för känslor, feg för att bli bedragen igen men samtidigt så jävla rädd över att gå miste om saker och ting. Hur ska jag våga utelämna mig till någon annan igen? En del av mig iallafall.. det skulle inte falla mig in. Jag vill så gärna men jag vågar inte. Jag är så fruktansvärt rädd att bli släppt ner i marken igen, att bli lämnad kvar och att ligga där nere bland alla bitar av mig som fallit isär. Dem tre senaste åren har jag legat där i spillror och tårar två gånger. Två gånger för mycket och två gånger i onödan. Hur jag lyckades ta mig upp och få ta del av glädje och lycka igen efter att bara ha känt svek, hjälplöshet och meningslösa meningar har jag ingen aning om. Att ha så fruktansvärt ont i både hjärta och illamående så man vill spy av smärta i magen är ingen hit. Att se åt alla håll man kan utan att se en enda lösning eller väg framåt, vidare och uppåt igen skrämmer skiten ur en och tankarna åt att riskera att hamna där igen.. det finns bara inte. Jag vill våga, jag vill våga riskera och jag vill inte känna en rädsla av att gå miste om något, men hur ska jag våga? Och vart skulle det modet komma ifrån?Jag vågar ju fan knappt mötas av tankarna.. Jag antar att känslorna tar över makten fullkomligt tillslut, tar över hjärna och kropp fulländat. Hjärtat säger alltid annat än min hjärna gör. Mitt hjärta har sån stark vilja medans min hjärna skriker tvärtom; inga känslor, inga risker, inga förändringar, inga nya vägar att gå vilse på. Fan. Jag måste släppa detta. Jag måste komma över min rädsla. Jag kan inte förlora mig själv i den. Jag måste komma tillbaka, jag måste våga. Man mår inte bra av att fega ur så fort något träffar hjärtat. Det funkar inte så..

 

 

 

 

 

 

Så mycket att handskas med och så lite jag väl hade koll på. Jisses, sårade så himla många men var själv blind för det. Sårade inte dem i sig, utan mer på det sättet vad jag gjorde med mig själv. Skadade mig själv och där med sårade jag andra. Usch, detdär var verkligen ingen bra tid i mitt liv men jävlar vad stark detdär har gjort mig idag. När jag väl står emot något idag så tycker jag att jag är stark. Men blickar jag bakåt så är det ingenting jämfört med vad jag fick gå emot då...

 

Jag kunde googla mitt namn och där dök upp en massor av rykten om jag var "Lebb jag med?", som om det skulle vara ett problem eller ett fel isåfall? Det spekulerades mycket om vem denna "L" jag var som jag höll hemligt men som sedan avslöjades där så hela Ljungby fick veta att det var Lirim och vi anmälde sidan. Det stod att jag "sprang runt på e4;an i vit klänning mitt i vintern" att jag "skar mig".. asså massa skit.

 

Visst var jag som en himla rebell eller liknande, men hur gammal var jag då? Liten, förvirrad och sårad tonåring  som inte visste hur man hanterade känslor eller vart jag skulle göra av mina problem. Grejen var inte den att jag kastade dem på andra, tvärtom. Jag stängde in det i mig själv. Satt tyst i mitt egna krypin varje dag efter skolan (mm, i skolan där jag hade så många äldre som hackade sönder på mej..) , klottrade ner en massor av dikter om att jag hellre dog än stannade kvar på jorden och att ingen såg mina sår på insidan osv.. jag hade inte lätt. Inte mina vänner, inte mina föräldrar och inte dem i skolan heller för den delen. Jag vägrade ta emot hjälp för ignet skulle ju fan hjälpa och nej, jag mådde ju såååå bra! Svartsvartsvart, var det den tiden bara. "Hora" "full på stan" "låg med alla". Grejen var den att jag var oskuld, jag var bara på fel ställen vid fel tillfälllen men vart jag än gick fick jag höra en massa jävla skit. Minns det så väl, dessa möten som mina föräldrar fick ännu mer skit emot sej som jag gjort. Men som jag endå inte förstod..

 

Alla dessa saker, som jag valt att berätta. Det är långt ifrån allt. Jag har saker idag som jag kommer ha med mig livet ut som aldrig försvinner, som kommer ifrån den tiden. Det finns på mig och kommer aldrigh försvinna. Kommer alltid bli påmind, men varje gång jag ser det så blir jag bara påmind om hur jävla lågt jag legat. Hur långt ner botten kan finnas och att när man tror att man kommit halvvägs, så faller man ner och ner ännu längre än sist. Men jag komme också alltid bli påmind om att man kan simma upp till ytan igen. Det går, än hur lite man vill/kan tro på det. Så intalar jag mig själv varje dag, att än hur skit det är för tillfä'llet, så finns det även en morgondag!

 

Sitter faktiskt här i nuet och lyssnar på s.k "depplåtar" och försöker få rus i fingrarna, men vafan det kommer ju ingenting? Kan faktiskt bara betyda en enda sak - jag mår bra. Ja förfan vad bra jag mår! För bara två veckor sen väl hemkommen från Thai så hade jag ju feteångest över allt och inget, men jag antar att det försvann? Så jäkla skönt och jag bara känner det nu - jag har inget att blicka neråt åt. Mina tjejer står jag fortfarande så nära och vissa av dem håller jag ännu närmre hjärtat och det känns så jäkla bra för jag är så stolta över dem och jag är så sjukt lyckligt lottad som har dem, allihop. Att vi har den humorn vi har, en sådan trygghet att man kan bete sig hur knäppt som helst men som man inte nånstans behöver skämmas över, utan mer kläcker ur oss ett skratt i samband med "Du är fan sjuk i huvet asså!" haha! Eller dem gånger vi väl behövs där för varandra, för vi är faktiskt jävligt bra på att stötta varandra, det kan jag inte säga annat om. Dem flesta är det och det är så otroligt skönt att veta att man har ett berg att luta sig emot OM det skulle vara så att man själv tappade fästet.

 

Kommit närmre familjen sen jag blev singel, betydligt närmre och det betyder världen för mig. Syrran har dock tagit sitt pick och pack och flyttat ju, men snart får jag en anledning att dra enda upp i Sverige med. Aldrig vart där så det kommer bli sjukt spännande! Även träffa hennes kärlek som följer med ner på syrran och brorsans birthday i slutet av februari.

 

Kärleksfronten.. na, detdär slänger jag fortfarnde i väggen. Visst vill jag ha någon att dela minnen med och viska hur fantastisk en människa kan vara, men jag är fan inte redo för detdär igen asså. Jag vågar inte ens få känslor för någon, jag vet inte men är fan livrädd. Klart det kanske har dykt upp ett litet intresse nånstans, men inte mer sen skiter det sig pga mina jävla tankar där uppe som susar överallt. Jag vet inte heller om jag ens helt ärligt talat hade ORKAT med att ha ett förhållande. Så mycket det krävs endå och man kan inte fortsäta med dethär att bara behöva tänka på sig själv. Nä, det sätter faktiskt spår en hel del i ens egna liv och jag vet inte om jag velat det. Inte nu, inte om en vecka.. men well, en dag står jag väl där kär så in i helvete igen, men det tar jag väl då..

 

Mina ex som betytt mest för mig, mina två enaste, ja ni vet vilka. Båda två betyder fortfarnde väldigt mycket för mejoch även om den ena sårade mej till max så är vi idag vänner och pratar rätt ofta. Glad för det, vi har skitkul ihop, Jag vet inte om man kan vara vän med sina ex, men dem har endå betytt och betyder en hel del för mig. Aa.. det mesta ligger på plats i mitt liv. Och snart har jag en resa att blicka framåt emot också. Och jaani.. jag är glad. Och det är så jävla skönt att säga det :'D!

 

Japp, jag är hemskt medveten om att denhär "typ av bild" inte "får" läggas ut i dagens samhälle. Då är man billig eller slampa.

 

Vafan är det? Hade jag inte beskärt/täckt bilderna som jag gjort, även om man endå inte ser någonting där under (hade aldrig lagt ut en sådan bild!) så hade jag garanterat fått kritik, jag vet det. Och det förvånar mej inte om jag får det endå. Men det bryr jag mig inte om. Killar lägger dagligen ut bilder på hela överkroppen. Varför ska inte vi får göra det med om vi endå döljer de privata delarna som inte får synas? Boring. För vi kvinnor är fan vackra vi med!

Människor numera tror att sviker man sina vänner så är det ingen big deal, dem står kvar endå för dem gjort det så pass länge och vår vänskap är större än så. Dem tror att dem kommer undan med lögner som ingenting och blir man påkommen så slinker man undan lätt med en ursäkt. Eller att man kan komma och gå exakt och precis hur man vill och ta för givet att sina närmsta, som kanske inte längre är det, står kvar "no matter what".

 

Det kanske funkar så för vissa, till en början. Självklart, man har ju sådant stort hopp nu för tiden om att människor och ting ska förändras, bli bättre. Trots att man innerst inne vet att man gjort allt man kunnat. Men med tiden, så ger man upp. Än hur stort hopp man hade från början. Kan bli så förbannad, inte ledsen eller besviken, det försvann för längesen. Utan bara arg. FAN vad blind man kan vara och FAN vad jag skälv stått där. För många gånger, men som jag ÄNTLIGEN tagit lärdom av. Idag skulle det krävas väldigt mycket för att jag skulle låta andra personer hindra mig från att göra saker jag VILL, uppleva grejer i livet som kanske aldrig skulle passera igen eller göra saker som skulle bli minnen för livet. Fan, förlorat mycket redan och det är många andra som står där jag stod, just nu. Sorgligt, men sant. Men det sorgligaste är nog att jag pratar av egna erfarenheter.

for her. Allra käraste syster. Numera befinner hon sig ett helt avlångt land ifrån mej. Syrran har flyttat till Boden, enda uppe i Norrland och jag kan inte ta in det. "Nahedå, hon är alltid ute och far och flänger, hon kommer tillbaka om ett par dagar igen. Som alltid". Nopp. Inte denhär gången. Min älskade lilla storasyster, som alltid har saker överallt omkring sej, slarvig som hon är, som aldrig vet var hon har någonting eller är riktigt noggrann (haha förlåt syrran) har flyttat. Hon bor inte under samma tak som mej längre och jag förstår inte, att det aldrig mer ska stå dessa skumma schampona för dreads hon alltid hade i duschen, inga kläder som ligger enda upp i tvrummet, alla paket som kommer hem med posten eller mat som står framme sen flera timmar tillbaka. Min bigsis har blivit stor.. och jag hatar det. Än märks inget, men tro mig. Det kommer. Kommer kännas tomt som fan, trots att vi växt ifrån varandra och många gånger är så olika att jag inte förstår hur det kan vara möjligt. Men jag har alltid vandrat i hennes fotspår och hängt i hennes banor, så har det alltid varit. Klippte hon av halva året, så skulle jag göra samma sak. Skulle hon ta hål i öronen, så skulle jag och skulle hon färga underhåret så skulle jag detsamma.

 

Oooh.. min fina fina syster. Trots alla jävla fighter och tjaffs vi haft, FYFAN vad du är BRA och fyfan vad jag kommer SAKNA dig. I'll see u soon! ♥

 

Mitt liv behövde lite "upplivning" antar jag, för trots att jag tröttnat på det mesta här så har jag träffat ett par få  människor jag värdesätter högt, som jag inte träffar varje dag och som fått min syn på vardagen lite bättre. Jag är så glad för det och jag är så glad för vilka människor jag får ta del av och som väljer att vara min vän tillbaka. Det gör mig själv lite stolt. SÅ himlans kass kan man ju inte vara då menar jag, haha. Nämen på riktigt, jag är inte längre personen som öppnar mej för vem som helst. Blivit sån jävla chicken eller nåt till skillnad från innan när det enda jag tänkte var "go for it!". Slår ut skölden direkt och tar för givet att dessa människor är ute efter att såra mej, vilket det många gånger inte är. Det förlorar jag visserligen jävligt mycket på själv, men får jobba på det helt enkelt, eller nåt..

 

Om 2 dagar sticker jag och imorgon är sista jobbdagen. Insane. Jag är så sjukt glad och imorgon blir det att säga hejdå till mina gamlingar, dock inte allihopa då jag bara har en del av alla våra vårdtagare på ett jobbpass, men vi har skrivit ner adresser till dem närmsta och det ska bli så kul att komma hem sen till allihopa och berätta om vår resa!

 

Tänka sig, ut i djungeln, ligga på vita stränder i vääärme, springa runt i bikini hela dagarna och skita fullständigt i att fixa till sig överhuvudtaget, såg även en lapp som papi skrivit om nåt vattenfall och grejer.. ooh, längtar så!! Sen flyttar vi ju till ett annat ställe efter lite mer än halv tiden. Tror verkligen verkligen att detta kommer ta mej upp en bra jävla bit i mitt liv. Behöver verkligen detta nu, kommer precis perfekt. Nya tag och krafter. Kommer sakna alla här hemma så otroligt mycket och speciellt dem jag inte träffar när jag väl är hemma igen, som inte bor här. Prickar in lite fel där, några st som kommer på besök i Ljungby när jag själv inte är kvar.. lite surt men får helt enkelt göra en resa till dem väl hemma eller något.. We'll see, sen flyttar syrran också.. hade velat åka med upp när hon drar. Träffa hennes kärlek och såntdär. Får se, men om två dagar sitter jag på planet med ett glas vin framför mej, ooh.. detta blir så bra!!

 

Många gånger tror jag alldelles för mycket, allt för många gånger och jag vet inte hur jag lyckas men nu händer det igen och jag blir så ledsen av hur trög jag kan vara ibland. Ger så mycket utan lika mycket tillbaka och det knäcker mig, för jag tror verkligen och hoppas way to much. Det suger, för jag önskar verkligen det inte var så. Menmen, det är så det är och jag måste sluta tro så mycket på saker som jag inte kan lita på. Undra på att jag slår ut taggarna för minsta lilla, det är ju förfan pga att just snthär händer. Well, det suger men verkligheten är inte alltid paradiset det heller. It is what it is :) Tack för mig!

 

Nu vek jag mig totalt. Jävlar i mig, vissa dagar ser jag mappen med bilder och mamma säger att jag ska ha kvar. Det är minnen men jag vet inte, dem ligger endå kvar i bloggen bakåt. Jag kan fortfarnde inte förstå att någon som bestod av 90% av min vardag, på sms, i telefon och i verklighet bara försvann på en dag. Någon jag tillbringade 1.5 år med nästan varje dag. Vi byggde upp så otroligt fina minnen att jag inte kan vara annat än svag när jag kollar igenom alla bilder. Trots att allt förstördes så hade vi ett sånt fint förhållande och han var den finaste pojkvän och vän jag någonsin haft. Det kommer aldrig någonsin någon ta ifrån mig. Oj, detdär var lite tungt.. himla minnen. Men jag kommer alltid sakna någon att...

 

Om två veckor är inte jag i Sverige längre. Att jag inte kan säga att jag stannar kvar där suger, för jag har verkligen nått en gräns nu då jag verkligen inte vill vara kvar i Ljungby mer. Tänkte skriva "orkar inte", men det gör jag. Har dem bästa människorna här som genast får en att glömma bort att man inte trivs. Anledning till allt dethär? Jani.. just nu känns det verkligen bara som att jag bor här pga mitt jobb. Jag tänker knappt på när jag ska få sluta nu för tiden för jag har inget att se fram emot där efter och då är jag hellre sysselsatt med något jag mår bra av. Fyfan vad detdär lät tradigt, JAG VET. Men jag MÅSTE helt seriöst iväg för snart kommer droppen.. det suger rent ut sagt att vara här. Höjdpunkterna är när det är mycket folk på Harrys nån helg när man träffar på människor man aldrig/sällan träffar. Att Thailandsresan kommer nu snart, det är bara helt otroligt. Fan sån tur. Vi försöker tom få oss ytterliggare ett par dagar där nere om det nu går att boka om planet hem, vilket ser mörkt ut, men försöka ska vi!

 

I januari när vi kommer hem igen så flyttar syrran. Inte en eller två städer iväg, utan enda upp till Norrland - Boden. Hon har redan skickat ut flyttkort och sagt upp sig från jobbet i januari och fått intervjuer där uppe. Jag förstår bara inte, min syster ska inte längre bo under samma sak som mej? Well, avundar henne som vågar ta steget och hade jag KUNNAT och vågat så hade jag utan tvekan gjort det jag med. Sagt det så jävla många gånger att jag vill härifrån bara, för jag är så jävla klar man kan bli här, måste vidare, men utbildningen håller kvar mej. Kommer jag in där så är jag kvar här ett år till.

 

Tänker långt ifrån sitta här och klaga på Ljungby, för det är inte byn det är fel på. Det är väl mycket annat. Kommer aldrig här ifrån, för jag vet att det "blir vad man gör det till", men det är inte alltid det lättaste att få med sej nån till andra städer. Jag är nästan alltid villig och pepp men inte många andra och mina vänner som bor i andra städer har dragit vidare dem med.. så aa.. inte så lätt. Aff, jag vet inte vart jag vill komma. Vill bara åka nununu, glömma Ljungby. Glömma Sverige. Glömma mitt liv här. Komma iväg och få uppleva. Se en ny värld och bara leva. Ta en dag i taget, njuta och må helt jävla underbart. För jag behöver det. Alltid samma dagar, samma saker här. Jag klarar inte av det mer. Inte en dag. Suck.

 

 

Jag finner fortfarande inga ord och jag ville seriöst halvt spy när jag kom till Brunnsgården och slog mig ner för lunch med chefen och berättade för henne. Gjorde så ont i både hjärtat och magen.. är fortfarande så jävla arg och ledsen. Vafan är det för samhälle vi lever i?!

 

Idag på jobbet, så hade jag bråttom till en ny vårdtagare och jag cyklade förbi grusvägen ("genvägen") mellan Maxi och den långa vägen bort mot Ågårdsväegn/Hjortsberg fast på andra sidan bilvägen. Ser i ögonvrån en tant med rullator och när jag kollar noggrannare över på andra sidan så ser jag att hon har ramlar och ligger i all lera med rullatorn framför sig som hon vägrar släppa taget om och jag förstod ine hur hon ens orkade hålla sig kvar som om det var hennes enda "räddning" kvar. Fick panik och försökte komma över vägen mellan alla J*VLA bilar och cyklister. Slängde mej av cykeln och försökte hålla mej lugn för att inte ge henne ännu mer panik då jag märkte att hon var både chockad och rädd (tror hon var rätt dement men jobbar ju med sånt så är ju rätt insatt i det och vet hur jag ska bete mej). Satte mej på huk brediv henne, la en hand på hennes rygg och Frågade henne lugnt (även om jag egentligen bar ville rycka upp henne direkt) om jag skulle hjälpa henne och hon bad direkt om hjälp. Eftersom jag inte alls visste hur skör hon var i kropp o sådär så var jag tvungen att ta det försiktigt, och satte igång med olika "knep" vi fått lära oss när nån äldre ramlat för att få upp henne. Samtidigt som jag låser rullatorn och försöker samarbeta och få upp denna tant, så bromsar en bil in på vägen jämte och det springer ut en man och kvinna som hjälper mej att få upp taneten så hon kan sätta sig och andas ut. Hon berättade att hon behövde sin medicin och att hon tappat andan. Vi hjälpte henne hem därefter.

 

Jag vill säga så mycket, vill få ur mej min ilska som mamma och pappa fick ta när dem kom hem, men jag vill endå inte ta ut den här. Förstår att dem flesta själva vet hur jag känner. Vilka äckoiga människor det finns, hurfan kan man ignorera någon som ligger hjälplös på marken?? Förstår inte det! Mina enda tankar var hur länge hon legat där och länge hon fått ligga där om inte jag hjälpt henne?! "Äsch, nån annan kommer snart förbi och hjälper henne" tänker nog många. Men FÖR HELVETE, hur har man ens HJÄRTA att blunda för sånt? Kokar nu igen.. världen är så jävla sorglig så jag finner f*n inte ord. Vet inte om jag ska skrika eller gråta.. helt jävla sjukt.

 

Sån fet jävla ångest och jag vet inte ens över vad. Det gör saken ännu värre. Kommit fram till att det inte kan vara mina ppiller, jag menar, har haft dem över tre år? Men vafan kan det vara? Mina tanter är dem som får mig att le och andra bra stunder, men come on, hurfan låter det? Hemma beter jag mig sämst och orkar inte ens vara i samma rum som nån annan typ. Drar mej undan, får panik över det ena och det andra och jag känner mej ensamast i världen trots att jag vet att jag inte är det.

 

Sitter med gråten i halsen och vet inte varför. Ahopp, hur länge ska dethär pågå? Suger gör det, när jag är ensam. Saknar någon, saknar närhet men endå är jag så jävla rädd för att falla ner och hamna i massa känslor, vilket jag inte vill ha. Pushar undan dem, för jag är rädd för dem. Men endå vill jag ha den lyckligaste stunden med jorden och dela allt med. Jag vet inte,, det är antingen eller men kan inte bestämma mig för vad jag vill. Alla positiva kommentarer jag får, skjuter jag mest bara undan och tar det som fjäsk för jag har lärt mig att alla som har kommit mej nära med sånna ord, har därefter sårat mig.

 

Trött på att vara "ensamvarg" trots att jag endå älskar att slippa tänka två gånger och inte alltid kunna göra vad jag vill. Nu kan jag det och har snart kunnat i fem månader. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det, för jag varit van vid så länge att alltid haft någon bakom mej. Alltid haft något att vända mig till. Jag är helt ensam nu och har ingen som står mej närmast hjärtat. Jag vet inte, men det är inte roligt längre.

 

 

Jag har verkligen kommit underfund mdr om att jag har dem absolut bästa personerna i mitt liv. Jag kanske inte alltid är så jävla lätthanterlig med alla mina tankar som susar omkring och inte ens jag själv förstår mig på mig i vissa lägen. Det är just då jag hamnar här - och skriver haha. Så jävla skönt är det och jävlar i mig vad jag svär nu asså. Men seriöst, sen jag gick i lekis och var sex år har jag exempelvis haft Amanda med mig, det är liksom 13 år nu? Helt sinnes, visst då var vi som klistermärken men man växer ju ifrån varandra lite pga olika linjer och klassen på gymnasiet och nu jobb. Men trots det så känns det som vilken dag som helst förr, när vi väl ses igen. Sen har vi ju resten av brudarna som dök upp i livet när jag hamnade i sexan och kom upp till högstadiet. Denice hamnade i min klass och vi blev tajta nästan med direkten. Då var det alltid hon jag och Linnea, no matter what haha och sedan dess har vi haft vår vänskap som fortfarande är så jävla bra. Sen kom ju då Thea, Sara, Becca, Anna, Stina, Nelly, Emma, Mathilda och Sofie  som alla gick i samma arbetslag men i olika klasser, som till en bärjan jag började umgås med både i och utanför skolan och som Denice också hakade på med så småningom. Små var vi, men jävlar vilka äventyr vi haft. Jag svär, kommer aldrig glömma stunder vi vart med om, bra som dåliga. Från 13 och uppåt fick jag in så jävla stor vänkrets i mitt liv som jag fortfarande håller fast vid och som är dem bästa. Inte en dag sen dess har jag stått ensam när nåt hänt, eller som jag någon gång haft tråkigt med. Fan, alla har väl rykigt ihop någon gång eller flera samtidigt, men det är ett så stort tecken på hur nära vi är varandra och jag villinte påstå annat än att på nåt sätt har vi rett ut det endå.

 

Åren genom högstadiet var jävligt livfull och livet var verkligen en berg-och-dal-bana hela tiden. Vi började festa och efter det började väl allt haha.. mer eller mindre. Jag hamnade i skiten mellan 7an och 8an om jag inte minns fel då min stora nergång i livet kom. Jag minns den fortfarande inte mer än suddigt, och jag vet att jag dragit upp detta så många gånger, och jag vet att många backade eftersom dem inte visste hur dem skulle hantera mig och min "situation" och inte min dåvarande pojkvän heller som jag utsatte för så mycket som jag än idag ångrar även om vi inte har nån kontakt alls. Började med att skolan blev drabbad, och därefter min familj eftersom lärarna inte klarade av att se mig tappa så mycket och gå så långt ner i mitt liv och därefter kontaktades rektor, kuratorer och även polisen blev inblandad en gång. Allt för att jag mådde så jävla piss rent ut sagt. Fick även så mycket rykten efter mig och jag vill inte påstå att jag hade det lätt, finns en del av mig idag på utsidan som alltid kommer få mig att minnas. Det var ett svart jävla rent helvete då, no kidding. Visst skämdes jag efteråt, när jag efter all den tiden äntligen tog mig ur allt, men idag är jag så stolt för att det gjorde mig tusen gånger starkare och jag tog så mycket nytta även om jag var en sån mess under detåret och jag är så fruktansvärt ledsen samtidigt för att jag lät min familj och mina vänner drabbas utav det med. Usch, var verkligen inte lätt.

 

På gymnasiet sen då. Stå på helt egna ben genom att börja i en HELT ny klass där man inte kände EN jävel.. det var där en ny fas i livet började då jag fick fyra nya helt underbara vänner, Chrisse, Jossan, Stina och Madde. Vet inte riktigt hur det blev att just vi fem som alla var så olika varandra hamnade tillsammans, men det gjorde vi. Och trots att vi mest höll ihop dem två första åren och därefter splittrades lite och alla umgicks med alla i klassen mer, så är jag så fruktansvärt glad över att ha mött dessa människor. Visst, har bara kontakt med två av dem nu, och den tredje lite grann bara, så är det vänner jag alltid kommer ha så stor respekt för. Chrisse och Jossan är två personer jag värdesätter så högt, över den jävla energin och allt stöd dem gett mig och alla öron dem haft för mig haha. Under gymnasiet hade vi alla våra tyngre perioder, men se - även där tog vi oss igenom det tillsammans.

 

Vart vill jag komma? Jo, dit jag vill komma med dethär är att jag aldrig kunnnat ANA vilka jävla fantastiska människor jag får ta del av varje dag (nästan) och att jag ALDRIG vill vara utan dem. Aldrig. Dem har en så stor plats i mitt liv och har haft så många år och trots att vissa flyttar osv så har vi kontakten någorlunda endå. Nu har jag inte räknat upp alla, utan bara dem som jag haft längst i livet och som jag umgåts med mer än andra. Har träffat på flertal andra som jag tycker om så otrligt mycket, men börjar jag räkna upp så slutar listan aldrig haha, me ni vet vilka ni är, ja vet det. Visst har man förlorat en del under åren som inte är uppräknade här, många som man trodde man skulle ha kvar i livet så jävla mycket längre än det blev men det är så det är. Och jag håller fast och älskar dem som jag har nu. Jag vet iallafall vilka som är dem äkta och vilka som står kvar. Allt jag bryr mig om.

 

Brudar, allihopa - vill att ni ska veta att ni är så sjukt jävla underbara. Jag värdesätter er så jävla högt och hade fan kunnat ta en kula för er. Oj, detdär lät överdriver kanske haha, men jag skojar inte. Ni betyder världen för mig. Vet faktiskt inte vem jag vart utan er.